Igår var jag så trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna, när jag väl kommit hem och hade lite tid. Kände verkligen för att skriva, men orkade bara inte. Därför skriver jag lite om gårdagens händelser och samtal idag.Det var en rätt jobbig dag igår. Den började med att jag var så trött på morgonen att jag trodde att jag skulle somna stående och gående! När jag kom till jobbet nämnde jag hur trött jag var för en kollega och fick höra nåt i stil med: "Vad uppiggad man blir då, när du säger så där!" Och så ett argt ansikte. Nähä, inte ens att man är trött för man säga…Nåja, jag tänkte inte så mycket på det just då, men sen träffade jag en annan person (den som en gång varit en mycket mycket god vän) och tänkte att jag måste prata med henne om en sak nu när jag ändå träffar henne. Det är ju inte alla kollegor man ser precis hela tiden, en del får man ju jaga och det är inte alltid man kommer ihåg saker som måste sägas då. Men av henne fick jag ett så trist och ovänligt bemötande så jag bara hade lust att bryta ihop. Fick en så otroligt ovänlig kommentar så det var som en pil rakt in i mig. Försökte att inte tänka på det, men det var stört omöjligt. När jag sen kom till E trodde jag att jag ändå lugnat mig lite, men tydligen hade jag inte det, för nästan så fort jag började prata om det så började tårarna forsa. Kände mig så dum! Och arg på mig själv för att jag aldrig lär mig, att jag inte fattat att den här personen helt enkelt lite då och då gör så här mot mig av nån anledning och att jag inte lärt mig att låta bli att bry mig. E sa att hon också skulle blivit ledsen för en sån kommentar som jag fick av henne, att det inte alls var konstigt. Men ändå. I alla fall så satt jag och grät i nästan hela samtalet igenom och sen var det bara att samla ihop sig själv och gå när de 45 minuterna (som blev till 50 minuter) var slut. Och väl hemma var jag som sagt så trött så jag knappt visste vad jag själv hette längre.